Jag driver min blogg av många olika anledningar. Dels som en plattform för utlopp av min kreativitet i form av bilder, musik och diverse annat men även för att få framföra åsikter och dela med mig av egna livserfarenheter. Det sistnämnda är något jag i framtiden kommer ägna mig mer åt, dela med mig av mig. Och då jag inte tvingar någon att läsa, tänker jag vara uppriktig och beskriva sanningen objektivt, utan att ta hänsyn till Sveriges jantelag där det är förbjudet att skriva om sig själv i positiv bemärkelse. Idag vill jag kommentera ett väldigt centralt ämne för samtliga av Sveriges skolungdomar och reaktionerna lär vara blandade. 

När jag slår upp dagens dagstidning möts jag på första uppslaget av en insändare från en av lärarna på min gymnasieskola. Några uppslag längre fram finns en krönika av en av skolans elever med rubriken "Vill få A utan att ge upp livet". Båda berör samma ämne, som tydligen cirkulerat som en enorm debatt på framförallt Twitter de senaste dagarna. Debatten har samlats under hashtagen #björklundsskola, där framförallt unga framför sina åsikter om det nuvarande skolsystemet som infördes år 2011. Det gymnasiesystem jag själv, med blandade känslor invigdes i som första årskull. Precis som majoriteten av de elever, lärarare och övriga som nu engagerar sig och träder fram på internet var även jag till en början kritisk. Kritisk till det nya betygssystemet och den nya läroplanen. Idag tycker många att resultatet av den nya gymnasiereformen blivit ökade, och alldeles för höga krav på eleverna. Så till den grad att många mår dåligt och känner sig enormt stressade över sina betyg. Men jag är inte beredd att hålla med, trots 4000 arga tweets om en skola som "knäcker" ungdomarna.

Det här innebär dock inte att jag nekar till att det finns många som upplever skolrelaterad stress. Tvärtom, jag har själv erfarenhet av enorm stress i samband med skola och tillhör gruppen av unga tonårstjejer Jan Björklund nämner i en intervju med Sveriges Radio, som sätter press på sig själva. Vilket jag är helt enig med honom om - är en viktig diskussion för sig.

Innan jullovet, alltså mot slutet på första terminen i trean höll jag på att fullkomligt gå in i väggen. Jag har sedan grundskolan alltid haft lätt för mig i teoretiska ämnen, men samtidigt alltid varit ambitiös och ansträngt mig för att utnjyttja denna "välsignelse" till min fördel. Min ambitionsnivå om högsta betyg i alla ämnen följde med mig från grundskolan till gymnasiet, som en naturlig del av min personlighet som präglat mig så länge jag kan minnas. Precis som i grundskolan får jag trots "läsarskalle" kämpa för mina betyg på gymnasiet, visserligen ännu hårdare än tidigare, då betyget A är tuffare än ett MVG - men med all rätt. För vem är det som säger att alla ska ha möjlighet att få ett A, och dessutom utan större ansträngning? I så fall kan vi ju lika gärna avskaffa betygssystemet. Dock lät jag höga betyg fram till i höstas, bli min högsta prioritering, vilket jag fick lida otroligt mycket för. Det hela höll på att ta en ända med förskräckelse.

Mitt obehagliga wake-up call blev ett matteprov (vilket är det ämne jag alltid haft lättast för) där jag satt och skakade i tre timmar och inte förstod ett ord av uppgifterna trots rekordmånga timmar av förberedelser. Jag var alltså förberedd, men så uppe i varv efter en dryg månad av sjuk stress och med allt för få sömntimmar i bagaget, att min hjärna helt enkelt slutade fungera av utmattning. Det var en fruktansvärt jobbig upplevelse och efter provet bröt jag ihop. Ensam kvar i klassrummet med min mentor, som lyckades placera båda mina fötter stadigt på jorden igen. Visst hade jag mycket att göra i skolan vid det där tillfället, men den enorma prestationsångesten som sade åt mig att lägga ned all den där tiden, existerade enbart i mitt huvud. Mina föräldrar har aldrig ställt några krav på mig. Det är jag som vill ha högsta betyg. Och jag vet att jag kan nå dem, men frågan jag och alla andra måste börja ställa oss är - till vilket pris? Vi måste begränsa oss och om de avsatta pluggtimmarna inte räcker för att skaffa målbetyget, måste vi helt enkelt sänka ambitionsnivån, utan att bli förbannad på skolsystemet och påpeka att kraven är för höga. A är ett spetsbetyg av en anledning och bör bara delas ut till dem som verkligen utmärker sig. Vem säger att just jag är av den kalibern?

Efter flera besök hos en kurator sedan den där händelsen i december, har jag konstaterat att jag bygger min självkänsla på prestationer, och det är källan till ångesten och stressen. Med en god självkänsla kan man inse, att man är bra nog som man är utan ständiga topprestationer. Enligt mig ligger problemet i att vi är för dåliga på att bekräfta oss själva som good-enough. Mitt nya favoritbegrepp. Jag kan vara good-enough utan att vara bäst och må förbannat bra ändå. 

Därför köper jag helt enkelt inte resonemang som går ut på att "alla ska ha möjlighet att nå högsta betyg" vilket många i den aktuella debatten verkar anse. Kanske låter jag som en bitterfitta som sitter och missunnar mina klasskamrater höga betyg, men snälla, svara mig på frågan - i vilken värld kan alla bli elitidrottare eller vinna nobelpris? Vi föds med olika förutsättningar, talanger och positiva egenskaper. Jag fick en liten större tårtbit av den teoretiska biten, men besitter inte ens uns talang för idrott. Trots stora ansträngningar räckte dessa inte till ett A i idrott, men jag är ju inte sämre än att jag kan inse, att andelen elever som är bättre än mig i idrott är stor, och därmed ska det finnas utrymme för dem att få ett högre betyg än mig. Trots att man är en bra fotbollsspelare får alla tyvärr inte plats i världseliten, någonstans på vägen sker en särskiljning där de talangfulla separeras från de riktiga stjärnorna. Så hur kan det då vara så upprörande att alla inte kan få A? Hur skulle samhället sett ut om vem som helst kunde bli läkare eller jobba på bank och sköta andras ekonomi? Ett samhälle där alla kan lyckas med precis vad som helst, har och kommer aldrig existera. Men det gör inte oss andra sämre för det!

Jag håller faktiskt med Jan Björklund (Sveriges skolminister) då han bemöter kritiken han fått. Svensk skola har överlag inte alls för höga krav, utan för låga. Standarden för utbildningar runt om i världen ligger i många länder långt över Sveriges. Det leder till att vi tvingas försöka hänga med i utvecklingen för att kunna konkurrera på den internationella arbetsmarknaden i framtiden. Om Gy11 reformen var den bästa vägen att gå vågar jag inte kommentera ännu, men att svensk skola var i behov av en förändring råder det ingen tveksamhet om.

Avslutningsvis vill jag påminna om något otroligt viktigt - det finns inte några som helst hinder att bli framgångsrik i arbetslivet, utan höga betyg. Betyg är inte på något sätt en förutsättning för att lyckas bättre än någon annan eller ett konkret bevis på intelligens. Däremot kan de ge en skjuts på vägen. Men icke att glömma är att social kompetens, kreativitet eller talang för ett stort intresse kan räcka precis lika långt, om inte längre. Många yrken kräver inte en superteoretisk ådra och lämpar sig för dem som inte hade matematik, fysik eller kemi som favoritämnen på gymnasiet. Det finns så många vägar att gå, även om det naturligtvis är tuffare idag med en arbetsmarknad där många konkurrerar om jobben.

Med detta sagt tycker jag fortfarande inte att skolsystemet är perfekt - långt ifrån. Det finns rum för förbättring inom alla områden. Men vi kan inte skuldsätta våra politiker för allt. Naturligtvis ska vi lyssna på dem som nu talar, ett så stort antal röster måste tas på allvar och respekteras. Men ingen av oss blir sämre människor om vi inte får ett A på alla matteprov. Vi är alla good-enough ändå. 

 

Källor: Sveriges Radio, Sveriges Radio, Smålandsposten, Twitter, NLT 30 januari 2013 del 1.