Ibland får man frågan vad man är rädd för. Då brukar mitt spontana svar, i likhet med många andras, vara ormar. Dem tycker jag inte alls om. Men min rädsla för ormar är ingenting i jämförelse med rädslan för förlora en viktig relation. Jag misstänker att jag är långt ifrån ensam om att ha samma problem... Nu menar jag givetvis inte att jag, varje dag, går med en ständigt växande oro över att någon jag känner ska dö, eller bara försvinna ut i pereferin.
Däremot har jag väldigt svårt för ordet föralltid. Det får en obehagskänsla att välla upp inom mig, samtidigt som en varningsklocka ringer i huvudet. Under livets första 20 år har de där orden missbrukats allt för mycket för att jag ska finna dem trovärdiga. Kanske ska man vidga perspektivet och säga att jag rent av är allergisk mot tomma ord. Vad tjänar det till att säga sådant som man inte från djupet av sitt hjärta kan stå för, idag, imorgon och helst om 100 år. Självklart förändras vi, ändrar åsikt, älskar, slutar älska, tycker om och slutar tycka om. Men allt för många gånger yttrar vi oss, fullt medvetna om att vi mer eller mindre ljuger både för oss själva samt för personen vi pratar med. Det där leder till att ord som ovan nämda - föralltid, tillslut börjar sakna en riktig innebörd, substans. Som 20-åring kan fortfarande inte greppa hur långt en liv är (eller kort, när man ser på det i backspegeln). Detta leder till att det är otroligt svårt att inse hur lång tid föralltid faktiskt är. Och under de där åren kommer så otroligt mycket hända. Saker som vi kan påverka, samt sådant vi inte har makt att kontrollera. Dörrar öppnas och dörrar stängs, vilka vi väljer att passera igenom, är upp till var och en. Det som skrämmer mig i denna situation är att jag och mina nära, ska välja olika spår. Att alla går höger när jag väljer vänster, och tillslut befinner vi oss mil ifrån varandra. Och då menar jag främst inte avståndsmässigt, utan socialt och mentalt. Vi kanske fortfarande bor i samma håla som vi växte upp i. Ändå hälsar vi inte när vi ses i matvaruaffären... låtsas inte om att det en gång varit vi mot världen. 

Vi alla har de där relationerna i våra liv, som en gång mycket väl kan ha varit en av de mest centrala i livet, men som av någon anledning trasas sönder och blir ännu ett avslutat kapitel. I många av dessa fall, har ordet föralltid på ett eller annat sätt varit inblandad. Naivt nog har vi trott att allt är bestående. Men så är inte fallet. Och visst finns det en tjusning i det där. Jag pratar ofta om hur jag älskar att morgondagen har en förmåga att bjuda på oväntade överraskningar. Gamla relationer ersätts ju med nya, kanske till och med bättre. Minnet av de gamla som glömdes bort, får mig att hålla extra hårt i de jag älskar idag. Får mig att hålla ett krampaktigt tag om precis allt som kan sammanfattas som en stor trygghet. Men ibland måste man släppa taget. Även om jag en gång sagt
föralltid, som i min värld, föralltid kommer betyda föralltid. Och det skrämmer mig, mest av allt. Föralltid.